...De finns de gott om nu. Bara motgångar överallt! Jag försöker se de fårn den ljusa sidan, men inte blir det bättre för de..Känner mig kluven när de gäller en speciell sak. Och jag kan inte göra något åt de, bara låta tiden gå och hoppas på de bästa. ligger två kassar med kläder sparade, jag vill använda dom, kommer jag få göra de? jag vill inte tänka, jag vill inte göra, jag vill inte vara...Vart ska ja ta vägen? blir de bra någon gång? kommer ja synas? Kommer någon fråga hur jag mår? antagligen kommer mitt sva bli "bra"  orkar nog inte förklara hur jag mår och varför.. dom som vet att ja inte känner mig helt 100, dom bryr sig inte speciellt mycket, eller så säger dom"de kommer bli bättre" åh ja e så less på att höra dom orden.. skulle kunna kräkas på just den meningen!!

...i backen..

Vissa saker är bara inte okey, man måste vara tillmötesgående. Man kan inte leva hur man vill, som man vill, när man har andra att ta hänsyn till. Ja har blivit lärd att älska mig själv och andra, Men de är svårt att älska sig själv. Ingen i min omgivning vet om denna blogg, och så kommer de förbli. Eftersom jag vill ha någonstans där jag kan skriva av mig. Det lättaste skulle vara att ha en vän att prata med. Men såna växer inte på träd direkt. och som jag skrivit tidigare, de är inte bara att hitta någon. Jag har just nu sån ångest, men ja vet inte för vad. Jag mår så dåligt att jag skulle kunna spy! 

Jag vill flytta, jag vill skaffa barn, jag vill vara fölovad, jag vill gifta mig. Allt detta vill jag med DIG! Men inget av detta kommer bli av... du vill inte.. de gör så ont i mig, självklart känner vi alla olika, men älskar man någon, borde man väl vilja något utav det där?

Klumpen i magen bara växer, de gör ont i hjärtat, jag vill inte... jag vill inte ha masken på mig nå mer, jag vill må bra, jag orkar inte ha det såhär.

Jag orkar inte..

Allt handlar om att ge och ta, inte bara i ett förhållande, utan allt handlar om det. De är inte meningen att bara en ska ge och ge. Men aldrig få något för de. Kompromissa är ett bra ord oxå. Att bli sårad, och få hjärtat att stanna upp för några sekunder. Det är inge kul, att inte kunna bli accepterad, att bara sjunka lägre och lägre i folks ögon utan anledning är heller inge vidare kul. Mitt liv är komplicerat, och det kommer föbli så. Att ha någon att prata med är ganska viktigt. Men vad gör man om man inte har någon att prata med. Man går gärna inte ut på stan och rycker tag i nån, och berättar hela ens liv för en främmande person. Att försöka prata med någon, som inte säger något, är ganska jobbigt, någon man vill öppna sig för, någon man vill få råd och tips av, någon man litar på. Det är inte roligt att bara bli "avvisad" vad gör man då? Livet är inte lätt, och tiden läker inte alla sår. Nu går det utför, backen är brant, de går fort.. Vad ska jag ta mig till? Ser ljuset uppe i backen när jag vänder mig om, men jag kan inte ta mig tid, för jag åker ner för backen, i världens fart. Ibland stannar jag upp, och försöker vända, men de är inte lätt, jag behöver en hjälpande hand, som kan leda mig upp för backen igen...

Det gör så fruktansvärt ont, jag kan eller vill inte tänka, lyssna, se, veta, synas. Jag vill ingenting. Är de grymmhet? När man vill något, men inte får de, men någon annan får det. Avundsjuka skulle du nog kalla de. Men situvationen är denna, den jag lever med vill inte ha barn (nr 2) Alla i våran omgivning är gravida eller har precis fått barn. Många får sitt 2a barn. Jag älskar mitt barn, jag säger inte att jag är missnöjd på något vis, Men jag vill ha ett till. Det är mycket jag vill som den jag lever med inte vill. Är jag dum som ger mig? Ibland undrar jag, borde jag göra nåt åt det? Men vad, och hur? Det gör ont i hela kroppen, att bli sårad, är ingenting jämfört med detta känns det som just nu. Det gör så ont i mig att höra den ena efter den andra berätta om sina graviditeter. Det gör ont, ja känner hur hjärtat börjar slå håradre och fortare, jag känner hur ögonen börjar värka och fyllas med tårar. Jag är självklart glad för deras skull. Men jag då? Varför ska de göra så ont i mig? Jag vill bara skrika rätt ut, att jag inget vill veta. men de går bara inte. Tänk vilken psykopat jag skulle bli sen, eller iallafalla kallad de. Jag kan inte berätta för min omgivning, eller det ord som stämmer in är nog, jag vågar inte, de är jag som känner mig dum. Att ständigt höra frågan "när kommer nästa" De gör så ont, men alltid har man någon förklaring, men inte sanninge. Varför ska jag ljuga, och skämmas, över att den jag lever med inte vill som jag. Visst alla kan juh inte vilja som sin partner, men allt handlar om kompromissa? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag hade en dröm, den bestod av,mannen i mitt liv, ett bröllop, 2 barn, ett hus. Det är väl allas dröm kanske? Men när en dröm måste splittras, så splittras hela ens själv, hela ens kropp. Jag mår inte bra just nu, jag mår illa, vill kräkas, vill inte tänka på alla omkring mig, jag vill kunna tänka på mig, bara mig för några minuter. Men de går inte. Att gå runt med gråten i halsen, och illamåendet är inte roligt, det är något jag gör varje dag, jag vet att livet inte kommer bli som jag vill. Men varför kan man inte tänka på vad andra vill, tänka på sitt barn? Jag sätter min familj i första hand, ingenting går före dom, jag försöker se till att dom har o får det bästa. Sen att jag själv mår skit, de är inge märkvärdigt. Inte just nu, men ja känner själv, hur sorgen i mina ögon börjar synas, hur jag snabbt blivit osocial, vill mest bara vara för mig själv(för en stund.) Jag sätter dom jag älskar i första hand, jag vill att dom ska ha det bra, och må bra. Men varför upptäcker ingen att jag faktiskt inte mår bra? Visst de kanske är lika dumt av mig, att inte säga något. Men vem frågar hur jag mår?

ja har så mkt jag vill ge, men du vill inte ta emot.

ja har så mkt ja vill säga, men du vill inte höra.

ja har så mkt ja vill visa, men du vill inte se.

ja har så mkt som jag vill göra, men du vill inte vara med.

Ännu en dag av tankar och funderingar. Vad gör man med sitt liv? Vad är igentligen meningen? Just nu står livet still, står och trampar på ett och samma ställe, och kommer inte härifrån. Vad ska man göra? Vad ska man ta sig till? Klockan tickar, tiden går, dagar går men inget mer händer. Är det sånt som kallas en ond cirkel? Vilket jag alltid levt i känns det som. Falska människor och grymmhet. Livet är inte lätt. Det blir inte lättare. Tiden läker inte alla sår. När ska man inse det? Man får alltid höra, de blir bättre med tiden. I helvete heller. Varför inte bara säga "tyvärr, de kommer inte bli bättre" Man vill väl inte höra massa lögner?

Alla har väl en dröm? Jag har iallafall det. Men varför, igentligen? De är väl inget att drömmen som kommer gå i uppfyllelse. Men det jag hatar mest, är den "falska masken" Man måste bära, dag ut och dag in. Det är väldigt väldigt jobbigt. Jag tror att alla någon gång satt på sig den, för nån timme, för en dag, eller kanske för några månader. Jag vet att vissa bär den hela livet. Hur gör man för att bli av med den?

Livet är inte lätt när man är liten säger dom. Men inte blir de lättare när man blir äldre! Här bloggar jag om livet och grymmheten som faktiskt finns bland både barn och vuxna! Jag somnar ofta på en blöt kudde. De mesta beror på att det är på kvällen och natten jag har tid att tänka och fundera över mitt liv. Det som varit och det som kommer. Men ingen vet igentligen, vad man väntar på. Man kan mest gå på känslan. Och det är den jag går på.

Som liten var livet inte lätt. Jag var ofta ensam, jag var en såndär som passade på rasten, när någon gjort sig osams med sin bästis. Eller att bästisen var sjuk. Jag var bara glad att någon faktiskt ville vara med mig. Men i efterhand förstod jag hur det stod till. Men som ett litet barn tänker man inte på sånt. Jag gick, cyklade eller åkte buss nästan jämnt ensam. Jag tog på mig min "mask" redan i tidig ålder. Jag var den som nästan aldrig blev bjuden på något kalas eller party. När de var disco gick jag dit, men satt för mig själv någonstans, och väntade på att klockan skulle gå.

Jobbigast var det nog på vintern, när dom tog min mössa, och slängde den i den blöta, kalla snön. Det blev kallt om huvudet sen... Dom andra årstiderna gick ganska bra, så länge de inte var vattenpölar ute. Alltid hade jag en ursäkt när jag kom hem med en blöt mössa. En av ursäkretna var att vi hade lekt i snön, haft snöbollskrig, eller stoppt snö i våra mössor för rolighetens skull. Jag vet inte om dom där hemma gick på det eller inte.

Att alltid vara ensam, är inte roligt. Man har ingen att prata med, ingen att äta sin frukt på rasten med. Ingen att sitta bredvid vid lunchen. Att ha en bästis är bara något jag har hört, de är något jag aldrig upplevt själv. Och även nu i vuxen ålder, är en bästis något jag aldrig kommer att ha. Jag tycker och vet att grymmheten bland barn och vuxna är förfärlig. Jag vet hur de känns att bli mobbad, puttad och spottad på.

Jag kommer fortsätta skriva ner grymmheten, sveken blans människor och saker jag faktiskt ångrar att jag gjort. Men inte mera just nu..