Ännu en dag av tankar och funderingar. Vad gör man med sitt liv? Vad är igentligen meningen? Just nu står livet still, står och trampar på ett och samma ställe, och kommer inte härifrån. Vad ska man göra? Vad ska man ta sig till? Klockan tickar, tiden går, dagar går men inget mer händer. Är det sånt som kallas en ond cirkel? Vilket jag alltid levt i känns det som. Falska människor och grymmhet. Livet är inte lätt. Det blir inte lättare. Tiden läker inte alla sår. När ska man inse det? Man får alltid höra, de blir bättre med tiden. I helvete heller. Varför inte bara säga "tyvärr, de kommer inte bli bättre" Man vill väl inte höra massa lögner?

Alla har väl en dröm? Jag har iallafall det. Men varför, igentligen? De är väl inget att drömmen som kommer gå i uppfyllelse. Men det jag hatar mest, är den "falska masken" Man måste bära, dag ut och dag in. Det är väldigt väldigt jobbigt. Jag tror att alla någon gång satt på sig den, för nån timme, för en dag, eller kanske för några månader. Jag vet att vissa bär den hela livet. Hur gör man för att bli av med den?

Livet är inte lätt när man är liten säger dom. Men inte blir de lättare när man blir äldre! Här bloggar jag om livet och grymmheten som faktiskt finns bland både barn och vuxna! Jag somnar ofta på en blöt kudde. De mesta beror på att det är på kvällen och natten jag har tid att tänka och fundera över mitt liv. Det som varit och det som kommer. Men ingen vet igentligen, vad man väntar på. Man kan mest gå på känslan. Och det är den jag går på.

Som liten var livet inte lätt. Jag var ofta ensam, jag var en såndär som passade på rasten, när någon gjort sig osams med sin bästis. Eller att bästisen var sjuk. Jag var bara glad att någon faktiskt ville vara med mig. Men i efterhand förstod jag hur det stod till. Men som ett litet barn tänker man inte på sånt. Jag gick, cyklade eller åkte buss nästan jämnt ensam. Jag tog på mig min "mask" redan i tidig ålder. Jag var den som nästan aldrig blev bjuden på något kalas eller party. När de var disco gick jag dit, men satt för mig själv någonstans, och väntade på att klockan skulle gå.

Jobbigast var det nog på vintern, när dom tog min mössa, och slängde den i den blöta, kalla snön. Det blev kallt om huvudet sen... Dom andra årstiderna gick ganska bra, så länge de inte var vattenpölar ute. Alltid hade jag en ursäkt när jag kom hem med en blöt mössa. En av ursäkretna var att vi hade lekt i snön, haft snöbollskrig, eller stoppt snö i våra mössor för rolighetens skull. Jag vet inte om dom där hemma gick på det eller inte.

Att alltid vara ensam, är inte roligt. Man har ingen att prata med, ingen att äta sin frukt på rasten med. Ingen att sitta bredvid vid lunchen. Att ha en bästis är bara något jag har hört, de är något jag aldrig upplevt själv. Och även nu i vuxen ålder, är en bästis något jag aldrig kommer att ha. Jag tycker och vet att grymmheten bland barn och vuxna är förfärlig. Jag vet hur de känns att bli mobbad, puttad och spottad på.

Jag kommer fortsätta skriva ner grymmheten, sveken blans människor och saker jag faktiskt ångrar att jag gjort. Men inte mera just nu..