...i backen..

Vissa saker är bara inte okey, man måste vara tillmötesgående. Man kan inte leva hur man vill, som man vill, när man har andra att ta hänsyn till. Ja har blivit lärd att älska mig själv och andra, Men de är svårt att älska sig själv. Ingen i min omgivning vet om denna blogg, och så kommer de förbli. Eftersom jag vill ha någonstans där jag kan skriva av mig. Det lättaste skulle vara att ha en vän att prata med. Men såna växer inte på träd direkt. och som jag skrivit tidigare, de är inte bara att hitta någon. Jag har just nu sån ångest, men ja vet inte för vad. Jag mår så dåligt att jag skulle kunna spy! 

Jag vill flytta, jag vill skaffa barn, jag vill vara fölovad, jag vill gifta mig. Allt detta vill jag med DIG! Men inget av detta kommer bli av... du vill inte.. de gör så ont i mig, självklart känner vi alla olika, men älskar man någon, borde man väl vilja något utav det där?

Klumpen i magen bara växer, de gör ont i hjärtat, jag vill inte... jag vill inte ha masken på mig nå mer, jag vill må bra, jag orkar inte ha det såhär.

Jag orkar inte..

Allt handlar om att ge och ta, inte bara i ett förhållande, utan allt handlar om det. De är inte meningen att bara en ska ge och ge. Men aldrig få något för de. Kompromissa är ett bra ord oxå. Att bli sårad, och få hjärtat att stanna upp för några sekunder. Det är inge kul, att inte kunna bli accepterad, att bara sjunka lägre och lägre i folks ögon utan anledning är heller inge vidare kul. Mitt liv är komplicerat, och det kommer föbli så. Att ha någon att prata med är ganska viktigt. Men vad gör man om man inte har någon att prata med. Man går gärna inte ut på stan och rycker tag i nån, och berättar hela ens liv för en främmande person. Att försöka prata med någon, som inte säger något, är ganska jobbigt, någon man vill öppna sig för, någon man vill få råd och tips av, någon man litar på. Det är inte roligt att bara bli "avvisad" vad gör man då? Livet är inte lätt, och tiden läker inte alla sår. Nu går det utför, backen är brant, de går fort.. Vad ska jag ta mig till? Ser ljuset uppe i backen när jag vänder mig om, men jag kan inte ta mig tid, för jag åker ner för backen, i världens fart. Ibland stannar jag upp, och försöker vända, men de är inte lätt, jag behöver en hjälpande hand, som kan leda mig upp för backen igen...

Det gör så fruktansvärt ont, jag kan eller vill inte tänka, lyssna, se, veta, synas. Jag vill ingenting. Är de grymmhet? När man vill något, men inte får de, men någon annan får det. Avundsjuka skulle du nog kalla de. Men situvationen är denna, den jag lever med vill inte ha barn (nr 2) Alla i våran omgivning är gravida eller har precis fått barn. Många får sitt 2a barn. Jag älskar mitt barn, jag säger inte att jag är missnöjd på något vis, Men jag vill ha ett till. Det är mycket jag vill som den jag lever med inte vill. Är jag dum som ger mig? Ibland undrar jag, borde jag göra nåt åt det? Men vad, och hur? Det gör ont i hela kroppen, att bli sårad, är ingenting jämfört med detta känns det som just nu. Det gör så ont i mig att höra den ena efter den andra berätta om sina graviditeter. Det gör ont, ja känner hur hjärtat börjar slå håradre och fortare, jag känner hur ögonen börjar värka och fyllas med tårar. Jag är självklart glad för deras skull. Men jag då? Varför ska de göra så ont i mig? Jag vill bara skrika rätt ut, att jag inget vill veta. men de går bara inte. Tänk vilken psykopat jag skulle bli sen, eller iallafalla kallad de. Jag kan inte berätta för min omgivning, eller det ord som stämmer in är nog, jag vågar inte, de är jag som känner mig dum. Att ständigt höra frågan "när kommer nästa" De gör så ont, men alltid har man någon förklaring, men inte sanninge. Varför ska jag ljuga, och skämmas, över att den jag lever med inte vill som jag. Visst alla kan juh inte vilja som sin partner, men allt handlar om kompromissa? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag hade en dröm, den bestod av,mannen i mitt liv, ett bröllop, 2 barn, ett hus. Det är väl allas dröm kanske? Men när en dröm måste splittras, så splittras hela ens själv, hela ens kropp. Jag mår inte bra just nu, jag mår illa, vill kräkas, vill inte tänka på alla omkring mig, jag vill kunna tänka på mig, bara mig för några minuter. Men de går inte. Att gå runt med gråten i halsen, och illamåendet är inte roligt, det är något jag gör varje dag, jag vet att livet inte kommer bli som jag vill. Men varför kan man inte tänka på vad andra vill, tänka på sitt barn? Jag sätter min familj i första hand, ingenting går före dom, jag försöker se till att dom har o får det bästa. Sen att jag själv mår skit, de är inge märkvärdigt. Inte just nu, men ja känner själv, hur sorgen i mina ögon börjar synas, hur jag snabbt blivit osocial, vill mest bara vara för mig själv(för en stund.) Jag sätter dom jag älskar i första hand, jag vill att dom ska ha det bra, och må bra. Men varför upptäcker ingen att jag faktiskt inte mår bra? Visst de kanske är lika dumt av mig, att inte säga något. Men vem frågar hur jag mår?

ja har så mkt jag vill ge, men du vill inte ta emot.

ja har så mkt ja vill säga, men du vill inte höra.

ja har så mkt ja vill visa, men du vill inte se.

ja har så mkt som jag vill göra, men du vill inte vara med.